beetlebat

Fy fasen vilkan konstig och läskig dröm jag hade nu på morgonen innan jag vaknade.
Jag måste skriva upp den, för det är så kul att kunna läsa igenom det sen.

Det var jag och mamma som åkte runt i skogen och letade efter något konstigt ställe mamma ville besöka.
Det va typ som en turistattraktion mitt ute i ingenstans.
Vi trodde att vi hade åkt vilse, men sen kände mamma igen sen efter att ha sett nån bild på datorn.
Och mycket rätt hade hon. Vi hade kommit rätt.
När vi körde in med bilen på gården så var det massa folk där.
Själva grejen folk gick dit för va för att gå in i ett hus som bara hade en trapp direkt ner i en källare.
Just va grejen med det va vet jag inte. Man viste iaf inte vad som skulle hända. Fast ändå fanns det ju en anledning till att man åkte dit.
Men drömmar brukar ju vara lite fucked up så.

Hur som, vi ställde oss i en klunga som stod en bit ifrån stugan och så kom personen som hade hand om det hela och pekade ut vilka som skulle få gå in först.
Han pekade ut nio stycken och en av dom va mamma.
Jag blev lite rädd för jag tyckte att allt var lite konstigt. Jag sa ju till honom och blev jätteupprörd att jag inte fick gå med mamma. Det lite halvt mörkt och dimmit ute så redan där började jag bli rädd.

Dom gick på led in till stugan, med typ 6 meters avstånd från varandra. Som besatta på en parad.
Ingen frågade något, utan bara gjorde det 
Sen minns jag att det ekade en sorts startsignal över hela stugan och den stora gården som hörde till.
Det va ungefär 5 höga tut och redan då tänkte jag att nej, jag vill inte vara med.
Folket runt mej började springa och jag tänkte att "NEJ jag springer inte, jag blir så jävla rädd och stressad då"
Men sen när "starten" hade gått kom det ett helt gäng zombies utspringade ur stugan och började jaga oss som inte hade hunnit gå in än.
Självklart började jag ocksp springa då. Fy fasen vilken panik jag fick.
Jag försökte klättra upp i ett träd men det fick inte, men sen kom jag underfund med att om man satt riktigt stilla så såg dom en inte så jag satt på marken och varje gång en zombie sprang förbi mej och stötte till mej lotsades jag att jag var en kvist eller nått och ramlade till marken och saaakta satte mej upp igen.
Jag satt där och såg hur alla blev slaktade, både männiksorna och zombiesarna.
Fyfaan vilken panik jag hade. Jag mådde riiktigt dåligt.
 
Men sen var det slut iaf, när alla hade dött. Eller ja, alla utom jag. Men jag va såpass blodig och äcklig av alla zombies som hade sprungit ikull mej så dom trodde nog att jag också var död.
Så var det någon som sa att "Nu är det sluut" och då började alla ställa sej upp igen.
Dom hade ju blivit dödade på riktigt och såren och allt var på riktigt. Men när allt va slut och folk började ställa sej så blev dom lixom hela igen.
Dom slet ur pålar dom hade fått i hjärtat och en tjej hade fått hela skalpen avsliten, det bara läkte och dom blev människor igen.
"Jaha var det de här som skulle hända sa dom sen"

Helt jävla cp dröm ju. Och fy faaan va rädd jag var!!
Helst när han pekade in mamma i huset där och jag blev lämnad själv och alla började undra vad som hände.
Nej fy faan.
Allt det här är serien walking deads fel. Kollade typ 5 minuter bara, men det räckte tydligen :P

Huvva, nu kommer jag vara mörkrädd hela dagen på jobbet ;(